Tankar..

Ikväll satte sammandragningarna igång igen, de började komma rätt så tätt så jag trycker på signal knappen för att säga till barnmorskan om läget så hon vet om det.. När hon kommer så säger hon att läkaren som jobbade nu på detta passet tyckte att vi skulle testa att ge en bricanyl spruta. Då säger jag till henne att de har ju sagt till mig att de inte ska ge mig mer bricanyl?! Men den här läkaren hade visst en annan åsikt en h*n som jobbade innan idag.. Men jag säger ifrån att jag inte vill ha någon spruta, för det är så det är sagt..
Efter en stund kommer läkaren hit och förklarar att det är bra för bebisen om den lyckas hålla sig inne några dagar till.. Vilket jag också förstår.. Men jag sa till henne att de har ju sagt att de inte skulle stoppa upp det mer, jag är inställd på det.. Men hon fortsätter att förklara vidare en massa, så man känner sig som världens sämsta människa som inte vill ha någon mer spruta..Till slut så gav jag med mig och sa att de får väl ge mig en spruta då.. Så nu är det bara vänta och se vad som händer...

Det är helt självklart att jag vill barnets bästa, tro inget annat.. Men om man får ett besked om att förlossningen inte ska stoppas så ställer man sig in på det.. När de sedan helt plötsligt ångrar sig så vet man inte riktigt vad man ska tänka.. Jag har inget emot att ligga i sängen hela dagarna för bebisens skull, och hade inte haft något emot att få bricanyl sprutor om de hade sagt att de skulle fortsätta med det.. Men nu sa de att förlossningen skulle få dra igång, varför kan de inte hålla sig till det??

Mitt i allt detta blev jag jätte ledsen, kände att jag bara vill ha allt överstökat, men nu har jag äntligen lugnat ner mig.. Men jag känner mig fortfarande väldigt nere, vill bara vakna upp ur den här mardrömmen!

Längtar just nu jätte mycket efter min familj!