Förlåt för dålig uppdatering, men det har hänt väldigt mycket sedan jag skrev sist! Nu har vi blivit föräldrar till vår lilla dotter Tindra.
Här är lite utav min förlossningsberättelse!
(Kan vara många stavfel, låg inne och skrev inne på sjukhuset och var inte helt koncentrerad) 29 Maj - Lördag - Vecka 32 (31+5)
Efter en lugn dag med kalas för Ronja börjar kvällen lida mot sitt slut. Men när klockan börjar närma sig 22 så börjar jag få lite sammandragningar. Funderar inte så mycket över det med tanke på att de kändes enbart som lite lätt mensvärk och har läst att det är vanlig när man har sammandragningar. Sammandragningarna fortsätter men det är ingenting jag stör mig utav utan klarar av att somna utan problem.
30 Maj - Söndag Vecka 32 (31+6)
Dagen efter vaknar jag och har fortfarande sammandragningar, de gör fortfarande inte ont utan känns som lite mensverk. Jag känner mig inte alls orolig utan tar det jätte lugnt med tanke på att det är jätte vanligt med lite mensverk i sammband med sammandragningar i slutet utav graviditeten. Men Janne började bli orolig och ville att jag skulle ringa till förlossningen för säkerhets skull, vilket jag tyckte verkade jätte onödigt. Men efter många om och men så ringer jag in till slut för att slippa höra Janne tjata och så han kan lugna ner sig lite. Efter samtalet med förlossningen i Värnamo tycker de att vi ska åka in för säkerhets skull och titta ifall det har påverkats någonting, fast de trodde inte att det var något på gång. Runt 11 tiden anlände vi till sjukhuset och efter det undersökte dom om livmodertappen hade påverkats. Vilket den hade, först när jag fick beskedet blev jag chockad, många tankar flög omkring i huvudet. Efter en liten stund hade jag smält det och försökte tänka så positivt som möjligt, det behövde ju inte betyda att förlossningen är på gång tänkte jag. De gjorde sedan ett ctg för att se över barnets hjärtslag och titta hur täta sammandragningarna är. Hjärtljuden är jätte bra men något som inte va lika bra var det var sammandragningarna. De vet inte än om sammandragningarna påverkar livmorden eller inte, så jag får ligga kvar där under natten, för att försöka stoppa sammandragningarna ge de mig några tabletter samt en spruta. Biverkningarna utav sprutan var inte lika roliga, hjärtklappningar och jätte darrig. Men som tur är fick Janne ligga kvar med mig på sjukhuset över natten, vilket kändes bra. Under natten kom det bara någon sammandragning lite då och då så jag har inga problem med att sova.
31 Juni - Måndag Vecka 33 (32+0)
När jag vaknar på morgonen runt klockan 7 så har fortfarande inte sammandragningarna försvunnit, de gör därför ett ctg åter igen för att titta hur täta de är. Ctg:t visar att sammandragningarna har ungefär 5 minuters mellanrum. Barnmorskan går sedan iväg för att prata med doktorn, de beslutar sig för att titta åter igen om det har hänt något med livmodertappen. Livmodertappen har påverkats ännu mera än igår, vilket inte är bra. Darför får jag ett dropp som ska stoppa förlossningen. Efter en stund kommer barnmorskan in till oss igen och berättar att det är bäst att vi åker in till Ryhov i Jönköping för att de har bättre resurser där om barnet skulle födas för tidigt. Så runt 11 på morgonen åker jag iväg med ambulans. När vi kommer till ryhov fick vi komma till neonatalavdelningen. Sedan blev jag sängliggandes och det ända jag fick göra va att gå på toaletten. Måndagen består sedan utav lite verkar som kommer och går, och de gör fortfarande inte så ont.
1 Juni - Tisdag Vecka 33 (32+1)
På tisdagsmorgonen kom de in och gav mig en spruta som ska hjälpa barnets lungor att utvecklas fortare ifall det skulle bli förlossning. Sedan bytte de ut droppet jag hade mot något annat dropp, detta droppet var mycket bättre tycker jag, då det inte fanns några biverkningar utav hjärtklappningar och darrning i kroppen. Dagen går och jag får fortfarande inte gå upp och röra på mig. När klockan börjar närma sig 13 bestämmer de sig för att återigen kolla om det har skett någon förändring på livmodern. Ingen förändring hade skett så därför fick vi åka upp till den vanliga bb avdelningen med tanke på att förlossningen inte verkar vara igång. Men efter jag har varit uppe på bb avdelningen cirka 2 timmar började värkarna att göra ont och de kom regelbundet. Så vi fick packa ihop våra saker och återigen åka ner till den andra avdelningen. Sammandragningarna fortsätter att kommer och gå under hela dagen, men de gör fortfarande inte så ont. De beslutar sig för att sänka droppet med lagom mellanrum. Men under natten börjar sammandragningarna göra ondare, så de börjar att undersöka livmordetappen igen. Jag kännde mig jätte lugn i kroppen och va inte alls nervös, men mina ben började skaka jätte mycket under undersökningen och jag förstår inte varför, detta gör även att Janne bli lite ololig för mig, men jag känner mig ändå lugn. Efter undersökningen kunde de inte göra så mycket mer än att vänta och se vad som händer.
2 Juni - Onsdag Vecka 33 (32+2)
Efter en natt med inte så jätte mycket sömn så börjar åter igen en ny dag. Sammandragningarna har avtagit och jag får äntligen gå upp och röra lite på mig. Janne åker hem en stund för att duscha och fixa i ordning sig lite, men vid 13 tiden börjar värkarna sättas igång igen, så jag får ringa Janne och be han åka tillbaka till ryhov igen. När han kommer hit så tar de ett ctg och ser att sammandragningarna kommer med ca 4-5 minuters mellanrum och de tror att det börjar bli dags. Så vi blir förflyttade till förlossningssalen. de säger även att de inte ska stoppa upp förlossningen längre. Efter att ha tillbringat cirka 8 timmar i förlossningsrummet med täta sammandragningar får de helt plötsligt för sig att stanna upp förlossningen och flytta mig upp till bb avdelningen igen. Efter att ha varit jätte lugn hela tiden och verkligen kännt mig stark så känner jag mig helt värdelös. Förstår fortfarande inte hur de kan säga en sak och sedan göra tvärt om. Men vi fick fortsätta att tänka positivt, för varje dag som går så är det bättre för bebisen. Innan jag åkte upp till bb avdelningen mätte de livmorden igen och då var jag cirka 1,5 cm öppen. Kvällen avslutades med att de gav mig tabletter som stoppar upp sammandragningarna. Under natten hade jag bara några få sammandragningar som knappt kändes.
3 Juni - Torsdag Vecka 33 (32+3)
På morgonen börjar jag åter igen få tätare sammandragningar, fast de känns inte alls mycket. Men för säkerhets skull så ville de titta om jag har öppnats något mera. Det visade sig att jag va öppen 3 cm, så vi fick lämnad den vanliga bb avdelningen och åter igen inta ett rum på den andra avdelningen. Sammandragningarna har fortsatt att komma regelbundet den mesta tiden utav dagen, vissa gör ondare än andra. Och framåt kvällen ska de undersöka igen om jag har öppnat mig något, vilket jag inte hade, vi fick då packa ihop våra saker och bege oss upp till bb avdelningen igen. Natten blev lugnt och jag sov jätte bra.
4 Juni Fredag Vecka 33 (32+4)
Jag vaknar runt halv 5 av att jag har onda sammandragningar, de körde ett ctg men vill avakta lite till och se om det går över, med tanke på att mina verkar har kommit från att göra ont till att knappt kännas. Värkarna har fortsatt att komma och de bestämmer sig för att titta om jag har öppnats något mer, men jag är fortfarande bara öppen 3 cm. Runt 5 tiden börjar det komma täta sammandragningar igen, men avtar efter ca 1,5 timme. Vid 20 tiden går lite av slemproppen, men ingen förlossning i sikte.
5 Juni Lördag Vecka 33 (32+5)
Allt börjar kännas väldigt jobbigt, det ända jag vill är att förlossningen ska starta eller att jag får åka hem. Efter att ha varit sängliggande i en vecka utan att ha något att göra är verkligen inte roligt. Börjar verkligen må dåligt utav att ligga här, känns ibland att jag ska börja gråta! Runt 10,30 går lite till utav slemproppen, men ändå ingen förlossning i sikte. Nu får jag även gå och hämta mat själv, men annars ska jag vara sängliggandes. På kvällen kommer barnmorskan in och de har bestämt sig för att börja ge mig adralat igen för att försöka skjuta upp förlossningen så länge som möjligt, så nu ska jag börja äta det varje morgon och kväll igen. Natten har varit lugn.
6 Juni Söndag Vecka 33 (32+6)
Bebisen har börjat lägga sig väldigt långt ner, när jag sitter upp så känner jag hur den trycker neråt jätte mycket. Förutom det har det fortfarande intehänt något speciellt. Linda fyller även 20 år idag, känns jätte tråkigt att behöva ligga här på hennes födelsedag, hade varit roligare och kunna träffa henne och säga grattis! Idag är det även exakt 7 veckor kvar tills det beräknade förlossningsdatumet. Vid halv 9 tiden går lite till utav slemproppen. Runt 11 tiden går lite till utav slemproppen, men ingen förlossning verkar vara på gång ändå. Jannes mamma Gunilla här varit här på besök idag. Runt halv 4 tiden börjar sammandragningarna komma med ungefär 5 minuters mellanrum. Värkarna fortsätter med 5 minuters mellan rum och under kvällen börjar de kännas starkare, och klockan halv 10 ge de mig en spruta för att stoppa värkarna - fast att de har sagt att de skulle låta förlossningen starta! Det är mycket blandade känslor inom mig, efter att ha varit inställt på att förlossningen ska få ske när den väl sätter igång och sedan blir stoppad känns verkligen jätte jobbigt. Fast jag vet att det är bra för bebisen i magen om de lyckas skjuta upp förlossningen så länge som möjligt. Jag har även blivit beådrad att åter igen vara sängåliggandes och får enbart göra toalett besök. Det är svårt att somna för biverkningarna av sprutan - hjärtklappningar och skakig i hela kroppen, men efter ett tag så somnar jag och kan sova för natten vaknar bara någon gång.
7 Juni Måndag Vecka 34 (33+0)
När jag vaknade kännde jag mig helt slut i hela kroppen men efter frukosten känner jag mig lite piggare. Mamma har varit här på besök på förmiddagen. Emelie & Sandra har även varit här på besök idag vi fikade och jag fick paket. Senare på eftermiddagen har även Kristoffer, Mona och Elise varit här, de hade med sig en jätte liten pyamas, storlek 40, så söt. Vid 5 tiden börjar det komma sammandragningar igen, men de är inte riktigt regelbundna, värkarna fortsätter och efter en stund märker jag av att det är fuktigt i trosorna. Vilket både jag och barnmorskan trodde va fostervatten, barnmorskan sa inte heller något annat att det kanske inte är foster vatten. Så jag ringer hit Janne. Senare på kvällen vill en läkare undersöka om det verkligen är fostervatten, och då konstaterar dom att det inte är fostervatten??!! Janne frågar läkaren och barnmorskan hur länge detta ska få hålla på, med tanke på att det är väldigt påfrestande för mig, men verkar ignorera det han säger. När jag & Janne kommer in till rummet igen bryter jag ihop, jag orkar inte detta mera. Lite senare kommer natt personalen in och ser att jag är ledsen, och Janne förklarar för henne hur jag känner. Hon verkar vara jätte förstående och pratar om att det inte får fortsätta så här om jag mår dåligt, så hon säger att de kanske ska sätta ingång mig imorgon. Fast efter ha blivit lurad av dom innan så litar verkan jag eller Janne på vad de säger längre. Till slut så somnar jag fast jag vaknar väldigt många gånger på natten.
8 Juni Tisdag Vecka 34 (33+1)
När jag vaknade på morgonen känns det nästan som träningsverk i magen, antagligen efter alla sammandragningar jag har hade igår och inatt. Allt känns fortfarande skit jobbigt, jag vet att det är bra för bebisen för varje dag den stannar i magen. Men det tar väldigt mycket på krafterna att gå runt med sammandragningar till och från hela tiden. Det är inte jobbigt för att jag känner mig rastlös ibland utan att min kropp inte orkar mera snart. Runt 9 tiden kommer det in en barnmorska som ska ta ett ctg, både jag och Janne känner oss väldigt ledsna och allt känns fortfarande jobbigt. Vi berättar för henne hur det känns och de ska ta upp med läkaren om hur jag mår. Och förhoppningsvis kommer de sätta upp ett datum för igångsättning och inte förlossningen startar tidigare. Vid halv 12 kommer läkaren in och pratar med oss, han säger det som vi har fått höra hur många gånger som helst att förlossningen troligtvis kommer att starta själv inom en vecka, och därför får vi inget datum för igångsättning. Jag hoppas verkligen att bebisen kommer inom en vecka, för jag orkar snart inte detta mer. Emmeli, Robban och Ronja har varit på besök här idag, det känns kul att så många kommer och hälsar på mig, det är uppmuntrande. Vid 3 tiden börjar sammandragningarna åter igen komma med ungefär 5 minuters mellanrum, så det är bara vänta och se. Pappa har även varit på besök här nu, och han hade med sig Mcdonals mat. Värkarna fortsätter och runt 8 tiden känner de om jag har öppnats något mer, och jag har öppnat mig pytte lite, så nu är jag öppen 2,5-3 cm.
9 Juni Onsdag Vecka 34 (33+2)
Runt 4 tiden vaknar jag på natten av sammandragningarna, men inget jag reagerar över utan försöker somna om. Men efter ungfefär en timme känner jag hur någonting kommer ut ifrån mig, kände på trosorna och kände att de va blöta. Tänkte "nu har vattnet gått", men när jag tittar på handen ser jag blod. Ringer efter barnmorskan som kommer in och kör ett ctg för att titta värkarna sedan känner hon om jag har öppnat mig något mer. Men va fortfarande bara öppen runt 2,5-3 cm. Barnmorskan går iväg för att prata med doktorn, och jag börjar känna att värkarna börja komma lite tätare och göra ondare. Säger till barnmorskan och hennes kommentar jag får tillbaka uppskattas inte "vi avaktar en halvtimme till, men vill du ha en alvedon istället?" Nej jag vill inte ha nån alvedon!!! "Men de stoppas inte upp sammandragningarna utan stoppar bara upp lite av smärtan" NEHE?! det visste jag ju inte, men jag vill fortfarande inte ha nån alvedon! Hatar att knapra massa tabletter!!! Tiden går och runt halv 6 får jag åka ner till förlossningen. Värkarna fortsätter att komma och jag känner att de börjar bli starkare, så efter ett tag testar jag att bada. Vilket va jätte skönt. Efter badet börjar värkarna göra lite ondare och då börjar jag att använda mig utav lustgas. Värkarna fortsätter och allt går jätte bra, jag öppnas lagom fort och både jag och Janne känner oss jätte lugna. Runt 13 tiden undersöker de mig hur öppen jag är och då är jag öppen 10 cm. Nu är det inte långt kvar. Men värkarna börjar sedan att avta allt mer så vid 14,30 sticker de hål på hinnan så vattnet går. Det är då det onda verkligen börjar. Värkarna känns mer intensiva och klockan 14,40 satte krystvärkarna igång. Det gjorde riktigt ont och efter att ha varit lugn hela förlossningen kändes det nästan omöjligt att bebisen i magen skulle kunna komma ut. Men efter bara 6 minuter hade våran lilla skatt äntligen anlänt till värden. Lilla Tindra, 43 cm lång och vägde 2260 gram!
