Ny blogg!

http://simonecarlsson.devote.se/

Dop!

Idag ska Milton ha dop!
Ska bli skönt när det är överstökat, för gud vad stressigt allting har känts. Men det blir nog bra hoppas jag! :)

Stor bebis!

Ja jag tycker att Milton är stor, jätte stor om jag får säga det själv. Och vet ni vad, han har nu samma klädstorlek som Tindra hade när hon var 6 månader gammal, och Milton har inte ens blivit 3 månader. Så han är stor i mina ögon! :)
Tänk att han växer så mycket, ska bli spännande att se vad han väger i slutet utav veckan när vi ska till bvc. Fast den här gången hoppas jag att han har gått upp lagom i vikt, annars kommer troligtvis bvc tanten bli sur igen! :/

Tindra 6 månader och Milton 2,5 månader! :) Samma pyjamas!

Håller också på att förbereda inför dopet som är nu på lördag, jag hoppas att jag inte har glömt något! :) Här är i alla fall en bild på min plan hur dukningen ska se ut! haha!! :) Fint eller hur?

Bada!

1a december, tyvärr så känns det inte som det, har ingen julkänsla alls! Hoppas att snön kommer snart så det blir vitt och fint ute..

Idag har lilla Milton tagit ett bad! Vilket uppskattades jätte mycket! :)

Älsklingspojkar!

Idag har Tindra varit på dagis, då passade jag och Janne på att förbereda lite till dopet! Jag börjar känna mig lite stressad nu, känns som det är tusen saker till som måste göras! Men det blir nog bra.. På fredag kommer prästen hit på dopsamtal i alla fall..

Alex och lilla Ebba har också varit här på besök en liten snabbis! =) Kul att Milton kommer få en kompis i samma ålder!

Älskar mina två pojkar! =)

Dålig uppdatering..

Åter igen har det blivit väldigt dålig uppdatering, men det finns så mycket jag vill skriva så jag vet aldrig vart jag ska börja.

Förra veckan var vi på bvc för att väga och mäta Milton, och som vanligt ökar han alldeles för mycket i vikt. Så barnmorskan är inte alls nöjd med det och ville att vi skulle minska ner på hans måltider. Lättare sagt än gjort, vi gjorde ett försök med insåg rätt så snabbt att det var omöjligt. För vilken människa klarar av se sitt barn l

igga och gråta på grund utav hunger? Inte vi i alla fall!
Ser inte fram emot nästa vecka när vi ska till bvc för troligtvis så kommer han fortsätta att gå upp för mycket i vikt, och barnmorskan kommer inte bli glada på oss då! Känns verkligen inte kul att gå dit när barnmorskan bara gnäller hela tiden!

Jag har varit väldigt dålig på att ta kort den senaste tiden så har inte så många roliga, och jag har visst inte tagit ett enda kort på "lilla" Milton. Skärpning Simone!!

I helgen så bakade vi pepparkakor tillsammans med Ronja och Emilia!


Självklart hjälpa Tindra också till!


Idag hade Janne börjat duka fram på borden och Tindra var snabb upp på stolen för att sedan hälla sylt på tallriken. Så idag serverades det enbart sylt! ;)

Prematurdagen..

Idag är det den internationella prematurdagen, vill därför skänka en tanke till alla barn som har fått en tuff start på livet. Vill även skänka en tanke till alla familjer och anhöriga som har haft det kämpigt!

Tindra född i vecka 33+2


Milton född i vecka 33+5

Idag mår både Tindra och Milton bra och är som vilket barn som helst.
Milton har bara små korta andningsuppehåll emellan åt, men det beror på att han fortfarande är lite omogen, men det kommer växa bort med tiden.

Träning!

Igår var jag hemma hos Natta och hälsade på! Vi var även jätte duktiga och tog en lång promenad med ungarna i två timmar! :) Måste erkänna att den sista biten blev rätt så jobbig, man har ju inte världens bästa kondition längre men det ska det bli ändring på!

Idag har jag varit och tränat aerobic i en timme, och man märkte snabbt vilka muskler som har försvunnit. Ska dit nästa vecka igen för ett nytt träningspass!


förutom all träning så flyter allt på jätte bra här hemma, Tindra stojjar runt som vanligt överallt och Milton bara sover och äter.. Precis som det ska vara!

Kvällsmys!

Bra dag!

Idag har det vari en bra dag, fast tyvärr fick det en snabb vändning nu ikväll..
Båda mina syskon har varit här på besök idag med deras familjer. Och så åt vi utav min goda tårta! Och senare på eftermiddagen badade Tindra med kusin Elise! :)

Men kvällen avslutades med att Janne satt och spydde på toaletten, inte alls roligt! Som tur är så är pappa inte hemma så Janne blev ner slängd till hans lägenhet så han inte smittar ner oss!
Däremot så ser jag inte fram emot natten, då Milton vaknar och ska ha mat, och så brukar Tindra vakna några gånger på grund utav mardrömmar och sina tänder.. Så antagligen blir det inte många timmars sömn inatt. Man kanske ska gå och lägga sig redan nu så att man orkar? Hoppas bara att inte någon utav ungarna eller jag blir sjuk!

Farsdag!

En farsdagtårta!
Gjord med ljusa tårtbottnar, after eight mousse och päron mousse! :)

Grattis!

Grattis Melinda till eran lilla pojke! :)

Cupcakes!

Idag har jag bakar cupcakes! De blev rätt så bra faktiskt!
Testade att göra med mintchoklad mousse!

. . .

Tiden innan vårt andra prematur barn föds!

Efter Tindras födsel var både jag och Janne tveksamma om vi skulle våga bli gravida en gång till, tankarna kretsade mycket om hur stor risken är att få ett till prematur barn. Men efter många djupa samtal bestämde vi oss för att försöka igen.

Den här gången blev vi gravida redan på andra försöket, de allra första veckorna var man överlycklig, det kändes så roligt att Tindra skulle få ett syskon. Men oron att föda förtidigt igen blev allt större ju längre in i graviditeten jag gick.

När jag gick in i vecka 19 började jag få väldigt mycket sammandragningar, fast de kom inte regelbundet men de va många. Jag började ta det allt mer lugnare för att det inte skulle bli värre. Jag lyckades faktiskt rätt bra med det, men ändå hade jag runt 30 sammandragningar om dagen.

Jag och Janne började planera hur vi skulle göra OM även den här bebisen också skulle komma för tidigt, men att planera för något vi inte hade någon aning om var inte det lättaste.

När jag var i vecka 26+1 så upptäckte jag att lite utav slemproppen hade lossnat, jag fick panik oron kom krypande och jag visste inte vart jag skulle ta mig till! Janne var just i det ögonblicket iväg fast min pappa var hemma hos oss så han försökte lugna mig. Jag ringde in till förlossningen och jag berättade vad som hade hänt och vi fick komma in på en gång.

Jag satt hemma och väntade på att Janne skulle komma hem och försökte lugna ner mig. Min pappa som alltid ska googla allting läste att det inte behöver betyda något när slemproppen lossnar och att den kan återbildas igen. Jag blev genast lite lugnae och försökte intala mig själv att det inte är någon fara.

På väg in till förlossningen satte sammandragningarna igång, och kort efter vi hade kommit in till dit gjorde de en ctg kurva som visade att de kom med cirka 5 intervall. Fast de gjorde inte alls ont, fast sen tidigare erfarenheter vet jag att det kan påverkas fast att det inte gör ont. Efter en stund görs ett vaginalt ultraljud för att titta hur livmodertappen ser ut. Efter undersökningen är färdig så ser jag på läkaren att han inte har bra besked och jag bryter ihop med det samma madens han förklarar att livmodertappen endast är 6mm kort. Tankarna börjar snurras, jag förstår på en gång att jag kommer bli inlagd. Känslorna jag hade i det ögonblicket var hemska, jag ville absolut inte bli inlagd, jag var ju bara i vecka 26+1. Tänk om bebisen vi väntar på kommer redan nu, det är ju alldeles för tidigt!

Jag blev inlagd med 23 timmars sängläge, det vill säga att jag enbart fick gå på toaletten. Jag skulle röra på mig så lite som möjligt, och att klappa sig på magen som va så himla mysigt blev också ett förbud.

Det var första gången jag sov borta från Tindra, saknaden efter henne var så himla stor! Jag hade aldrig varit ifrån henne en hel dag sedan hon föddes. Men både Tindra och Janne försökte komma och hälsa på så mycket som var möjligt. Den första tiden på sjukhuset var jätte hemsk, för varje gång jag och Tindra träffades kändes det som hon kom länge och längre ifrån mig, till slut så struntade hon totalt i mig. Det gjorde verkligen ont i mig, hon såg mig inte längre som hennes mamma, utan jag var som vem som helst för henne. Men efter någon vecka på sjukhuset så började hon visa allt mer intresse för mig igen, hon började förstå att mamma “bor” på sjukhuset nu och dit åker vi ibland för att hälsa på!

Att vänja sig vid sprutor var ett måste, varje kväll fick jag en spruta i låret som gjorde att risken för blodproppar skulle minska. Bricanyl sprutorna blev också min bästa vän, varje gång sammandragningarna började komma regelbundet fick jag en spruta, men det som var värst med dom var biverkningarna, hjärtklappning och skakningar. Men med tiden så vande kroppen sig vid bricanyl och biverkningarna blev allt minde, tack och lov för det! Men bricanyelen var även så himla bra, sammandragningarna slutade nästan på en gång!

Under sjukhustiden fick jag träffa många gravida kvinnor, vissa delade jag rum med en längre tid och det uppskattade jag jätte mycket, några har jag fortfarande lite kontakt med och det känns skönt att veta att det finns fler än jag som har varit i liknade situationer. Jag är inte ensam. Fast ibland kom det stunder som man skulle viljat vara för sig själv. För vem vill visa för en annan att man är svag? Ibland skulle jag behövt gråta ut, men det var bara att bita ihop och försöka tänka på något annat.

När jag blev inlagd kom en läkare in till mig och berättade alla risker för barnet att födas så tidigt, jag kommer inte ihåg exakt allt han sa men det var verkligen hemskt att ligga där i sängen och veta vad som kunde hända. Chansen att överleva var inte helt säker, hjärnskador, hjärtfel, operationer, flera månaders vårdtid... Jag kände mig just då inte som en människa, utan jag vet en kuvös som skulle rädda mitt barn från allting ont!

Veckorna gick och sammandragningarna fortsatte, nya undersökningar på livmodertappen gjordes en gång i veckan. Ju mer tiden gick desso kortare blev den, tillslut var den helt borta och jag började istället att öppna mig. Man hade inte en aning om vad som skulle hända dagen man vaknade upp i sjukhussängen, kommer barnet att födas idag eller lyckas jag gå en dag till som gravid.

Under sjukhusvistelsen så gjorde de väldigt många viktuppskattningar på bebisen i magen, och vi fick veta att var en stor krabat som låg där inne i magen, hela 20% över normalkurvan! Vilket gjorde att man trodde att bebisen skulle vara mycket starkare än vad Tindra va när hon föddes. Men hur det skulle bli visste vi inte då, man kunde bara hoppas att allt skulle gå så smidigt som möjligt.

Den sista tiden som gravid var den jobbigaste, läkaren sa till mig att “-Nästa gång sammandragningarna sätter igång ska vi inte längre stoppa dig” När de sa det så kunde jag äntligen se ett slut på det, för just då kändes det som jag inte orkade mer. Men när väl sammandragningarna kom åter igen så ångrade de sig. Jag tappade snabbt allt förtroende för personalen, jag vågade inte längre lite på vad de sa till mig. Förstår dom inte att man ställer sig in på en sak när de säger det? Efter det upprepades detta en gång till, sammandragningarna satte igång och de ville ge mig en spruta, men jag vägrade jag orkade inte mer! Tårarna rann och jag kunde inte längre hålla kvar mina känslor inombords, jag var så arg och ledsen.. Men efter ett samtal med en läkare så tillät jag dom att ändå ge mig en spruta, jag visste ju att det var det bästa för bebisen att få stanna några dagar till i magen..

Den sista undersökningen innan förlossningen satte igång visade att jag var 5 cm öppen! Där låg jag på sjukhussängen och väntade på att någonting skulle hända, tills en dag då det verkligen sattes igång på allvar! Sammandragningarna gick inte att stoppa med bricanyl spruta och för tredje gången blev jag nedkörd till förlossningen. Jag vågade fortfarande inte tro att det var sant, jag vågade inte känna lycka att det äntligen var dags för jag ville verkligen inte bli besviken en gång till, det hade jag inte klarat av.. Men kvällen kom och det blev natt, värkarna kom med ca 5 minuters intervall med de blev inte kraftigare eller tätare. Det verkade inte vilja komma igång riktigt, så jag la mig ner för att sova vilket gick rätt så bra. Förutom att jag vaknade varje gång det kom en ny värk.. På morgonen när jag vaknade var det exakt samma som igår kväll, ca 5 minuter mellan värkarna fast de gjorde fortfarande inte så ont! Då fick jag nog och hoppade upp ur sängen och gick fram och tillbaka i korridoren och inne i förlossningsrummet, det måste komma igång, jag orkade verkligen inte åka upp till bb avdelningen en gång till!

Äntligen så började värkarna bli mer intensiva och komma tätare, så efter någon timme var det dags att bada! Vilket var helt underbart, något som var mindre underbart va att stiga upp ur badet, för genast blev man så tung och värkarna gjorde mycket ondare. Då fick jag ta till med min bästa vän, lustgasen! Timmarna gick och värkarna kom allt tätare och gjorde mer ont, precis som en förlossning ska vara.. Men efter jag hade öppnat mig 10 cm hade fortfarande inte vattnet gått och de fick ta hål på fosterhinnan! Kort där efter satte krystvärkarna igång och efter 6 minuter så var vår lilla bebis ute!

Den 19 September 2011 föddes vår son Milton, han föddes i vecka 33+5 och vägde 2760 gram och var 46 cm lång.

Efter han var född fick jag upp han på mitt bröst, men efter en liten stund började hans andning bli allt mer ansträngd och de fick gå iväg med honom till undersökningsrummet. Janne hände med honom och jag blev själv kvar i förlossningsrummet med barnmorskan som skulle sy ihop mig. Känslan att ligga där utan sitt nyfödda barn var hemskt, jag hade inte en aning om vad som hände i rummet intill, jag ville bara att de skulle bli färdig med mig så jag kunde åka till honom och se så han mådde bra..

Efter en stund som kändes som en evighet för mig fick jag äntligen åka iväg i rullstol till mitt nyfödda barn! In på neonatalavdelningen blev jag inkörd och alla minnen från när Tindra låg inne dök genast upp igen.. Varför skulle detta hända en gång till? Varför kan inte mina barn ha stannat kvar i magen tills de va redo att möta världen?
Där låg han i sin kuvös, med övervaknings apparater, cepap och dropp. Han hade svårare med andningen än vad de hade förväntat sig och man såg hur han kämpade för varje andetag han tog. Men läget var ändå stabilt och allt såg bra ut.

Det finns så mycket att skriva om vad som hände inne på sjukhuset, jag kommer inte ens ihåg allt. Men en sak vet jag, den här gången blev det en mycket tuffare resa än med Tindra.

En pulsdipp är när pulsen går ner, och när pulsen går ner i kroppen så minskar hjärtslagen och syresättningen i blodet minskar.

När Milton blev tre dagar gammal så behövde han inte längre cepapen för att klara av att andas helt själv, men fortfarande var det inte helt stabilt. Han började få väldigt många pulsdippar så de kommande dagarna övervägde de hela tiden att sätta tillbaka cepapen men som tur så slapp vi det. Istället fick han en medicin som skulle stimulera andningscentralen i hjärnan. De första dagarna så funkade det väldigt bra, men allt efter som så ökade pulsdipparna igen, så intaget utav medicinen fick ökas. Efter det började det åter igen stabiliseras allt mer.

Milton behöva också sola för han hade gulsot, vilket är väldigt vanligt hos prematurer, han verkade faktiskt tycka om det väldigt mycket. Han låg där i kuvösen med “solglasögonen” och var så himla nöjd.

När man får ett barn förtidigt som behöver vårdas på neonatalavdelningen så tror jag att många föräldrar har svårt att uppleva att det är sitt egna barn som ligger där. Så kände i alla fall jag. Varje gång jag skulle gå ifrån Milton så kändes det jätte jobbigt, att hela tiden behöva lämna honom hos några andra människor. Man ville ju vara hos han hela tiden med det gick ju inte.

Vardagen på Neo upplevde jag som väldigt stressig, allting skedde med 3 timmars intervall. Man bytte blöja, satt känguru, sond matade honom, gick och pumpade, och efter det skulle man försöka hinna ta hand om sig själv också vilket kunde bli väldigt stressigt. Sedan började allt om igen..

Hemlängtan var alltid väldigt stor inne på sjukhuset, jag missade så himla mycket tid med Tindra, och mesta utav tiden på sjukhuset var hon förkyld så hon fick heller inte komma och hälsa på. Men jag är väldigt tacksam att hon inte tog skada utav detta, utan anpassade sig väldigt bra.

När Milton blev 5 dagar blev han av med sin kuvös och fick istället ligga i en säng med värmemadrass. När han hamnade i sängen fick vi även börja ta med honom in på vårt rum, för de har fått nya apparater så man kan ha med sig en övervaknings apparat och personalen kunde sammtigt se ute på deras datorer vad som hände. Den övervakningen han hade var tre stycken elektroder och en liten syremätare på foten!

När Milton blev två veckor gammal klarade han hålla sin temperatur i kroppen helt själv, så värmemadrassen plockades bort och han gick äntligen ta på sig kläder! Trots att han var väldigt “stor” för sin vecka så kunde han ändå ha storlek 44.

Allt gick jätte bra och Milton verkade bli lite starkare för varje dag som gick, han lyckades även dra ut sin sond fast de beslutade sig att inte sätta tillbaka den då han hade börjat äta så bra på flaska.

Men när allt såg som ljusast ut kom det ett jätte stort bakslag. Han var då 2,5 veckor gammal. Det började med att jag hade suttit och matat honom, efteråt satt vi och myste lite och när jag tittar på honom får jag för mig att han blev lite blå i ansiktet. Jag säger det till sköterskan som jobbar men när hon kommer fram och tittar ser han ut precis som vanligt. Så jag intalar mig själv att jag bara såg i syne och nojjar upp mig för ingenting. Efter det tar Janne över och myser lite med honom, både jag och Janne sitter och tittar på honom och helt plötsligt ser vi att han blir helt blå i hela kroppen! Övervakningen började larma jätte mycket och både jag och Janne satt där helt chokade och visste inte vad vi skulle göra. Sköterskan som jobbade kom snabbt och tog upp honom för att försöka få honom att andas. Man märker att hon är nervös fast hon försöker ändå hålla kvar lugnet. Jag har inte en aning om hur lång tid det tog för henne att få igång andningen på honom, men det kändes som en evighet. Under den stunden flög det tusen tankar i mitt huvud, det var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på det.

Efter det började det komma väldigt många pulsdippar, och de tog snabbt nya prover på honom för att titta ifall han har någon infektion i kroppen. Så fort de fick provsvaren som visade att det var en infektion så satte de in två stycken olika antibiotikor.

Allt detta kändes som ett väldigt stort bakslag, han orkade längre inte äta så sonden fick sättas tillbaka, övervaknings apparaten larmade hela tiden och varje gång blev vi lika rädda för att han skulle bli blå igen.

Tack och lov så upptäcktes infektionen väldigt snabbt så troligtvis hann den inte bryta ut fullt berättade läkaren för oss. Detta gjorde att han återhämtade sig snabbt.

I samband med infektionen började Milton gå upp väldigt mycket i vikt, och då upptäckte de att han inte kissade tillräckligt mycket, så han fick vätskedrivande medicin. Men trots det fortsatte han öka väldigt mycket i vikt och gör det än idag. Fast om jag ska vara ärlig så ser jag bara det som något positivt.

Några dagar efter infektionen upptäcktes var han nästan som vanligt igen, men helt plötsligt så började pulsdipparna öka igen. Och en utav gångerna jag satt med honom blev han också blå i ansiktet. Så nya prover togs då upptäckte de att han hade blodbrist. Vilket gjorde att han fick genomgå en blodtransfusion. När de berättade det för mig så tyckte jag att det lät jätte hemskt, men efteråt kände jag mig så himla glad. Han var helt rosig om kinderna och såg verkligen ut att må jätte bra! Efter blodtransfusionen hade han heller inte en enda pulsdipp.

Men när vi trodde att ingenting mer kunde gå fel så började Milton få väldigt hög puls, det krävdes inte alls mycket att pulsen skulle gå över 200 och övervakningen började larma. Dock hade de ingen förklaring till detta och efter ett par dagar så började pulsen bli normal igen, så då togs övervakningen bort och snart var vi framme vid vårt mål, hemfärden!

Efter 4 veckors tid på neonatalen fick vi äntligen åka hem, och jag var faktiskt jätte nervös. Jag hade inte varit hemma på nästan 3 månader. Äntligen skulle vi få börja vårt nya liv som två barns föräldrar!

Men alla i familjen kom snabbt in i vardagen och allt flöt på som det skulle.

Fast ändå är vi fortfarande lite oroliga, ibland så håller han andan korta stunder och man blir lite nervös när det händer, fast ändå så vet vi att det inte är någon fara. Men vi är så oroliga att han åter igen ska bli blå som inne på sjukhuset! Ofta efter måltiderna är han också blå runt läpparna, men det beror troligtvis på att han anstränger sig så mycket när han äter och bli snabbt trött i kroppen. Men vår bvc sköterska säger att det inte är någon fara, så vi får lita på henne!

Efter allt som har hänt så funderar jag ofta på hur det hade gått om han hade fötts när jag blev inlagd, tänk om de inte hade kunnat stoppa förlossningen? Tänk om han inte hade överlevt? Det är svårt att undervika dom tankarna, men jag försöker också tänka på hur glad jag är att allt ändå gick bra till slut. Fast att Milton fick en tuff start på livet!

Något som också kan vara svårt att vara förälder till två prematur barn är att många har svårt att förstå vad man har gått igenom. Självklart förstår jag att en person som själv inte har ett prematur barn ska veta hur det är, men ibland så verkar alla se det så lätt på det hela. Personer i ens omgivning verkar glömma bort väldigt snabbt att mina barn är förtidigt födda, de verkar inte tro att det har någon betydelse längre, för de mår ju bra nu. Men det har en stor betydelse, både för deras utveckling och för den resa vi har gått igenom!

Nu när jag skriver detta så är Milton 1 månad och 3 veckor gammal, och 9 dagar gammal korrigerad ålder! Allt har gått väldigt bra och han fortsätter att öka väldigt mycket i vikt. Han är nu som vilken nyfödd bebis som helst, det vill säga att han mestadels bara sover och äter.

Egentligen finns det väldigt mycket mer att skriva, många mer händelse, känslor och detaljer men för att allt det ska få plats måste jag nog skriva en hel bok.

// Simone

Figur..

Idag har Amanda varit här på besök, som vanligt så drack vi en massa te och tjatade! :) Tindra busade även omkring och underhöll oss på alla möjliga vis! Det är verkligen så härligt med barn, de får en jämt att vara lycklig, det krävs inte mycket för ens hjärta ska bli alldeles varmt!

Igår var vi även hemma hos Emelie och Matte en runda.. Tindra var livrädd för lilla Douglas! haha! :) Undra hur länge hon ska vara hundrädd?

Övade idag på att göra en marsipan figur, blev väldigt nöjd faktiskt!
Vad tycker ni?

Dopfix!

Just nu håller vi på att skriva gästlista till dopet, samt inbjudningar håller på att fixas!
Detta fina kortet kommer få pynta inbjudningskorten!